Med en mindre resväska i handen och nästan inga pengar på fickan gick den då 22-åriga svenskan Inez Karlsson genom tullen på Toronto Pearson International Airport i Kanada 4 juli 2005.
"Jag ska bara resa runt och träffa några vänner", svarade hon tulltjänstemannen. En vit lögn eftersom det i bakhuvudet fanns en förhoppning om att stanna kvar hela visumtiden på sex månader. Och i sådana fall måste man ju tjäna sitt uppehälle på något sätt.
Fyra år senare har hon gjort kometkarriär och är en av Nordamerikas mest lovande jockeys. En karriär hon aldrig ens funderat på denna USA:s nationaldag då säkerheten på flygplatsen var extra rigorös.
För likt många utvandrare från fattig-Sverige på 1800-talet kom Inez Karlsson till den stora kontinenten i väster i jakten på ett nytt liv. Hennes erfarenhet av hästar kom från travet och det var i ett stall med sulkyhästar hon fick sitt första jobb.
I ett närbeläget stall tränades galoppörer och den nyfikna svenskan som bara ridit på travare tidigare fick för första gången chansen att klättra upp på ryggen på ett fullblod. Det gav mersmak och Inez fortsatte att träningsrida så ofta hon fick chansen.
En dag skulle en av galoppörerna tävla på Woodbine Racetrack, Inez åkte med för att se hur det gick.
Den dagen förändrade hennes liv för alltid.
- Det var då jag såg mitt första löp. Jag tyckte det såg urhäftigt ut, tänkte att det där vill jag verkligen prova, berättar Inez när vi besöker henne på den vackra och imponerande fullblodsanläggningen Arlington Park utanför Chicago.

Vände ryggen till direkt
Där, i "Windy City" vid södra stranden av sjön Michigan i den amerikanska mellanvästern har den lilla muskulösa svenskan med bakgrund som boxare gjort sig ett stort namn inom galoppkretsar. I fjol tog hon ett championat på Chicagos andra galoppbana Hawthorne och vann totalt 161 lopp. Hon nominerades till prestigefulla "Eclipse Award" - årets lärling i hela USA. Detta under sin första hela säsong som jockey.
För när Inez Karlsson kom till Chicago våren 2007 hade hon fortfarande aldrig ridit ett enda lopp.
Men det blev platsen där hon - efter att ha rest runt och försökt på flera banor i hela USA - med hjälp av en agent och tidigare jockey vid namn Randy Romero äntligen fick sin licens.
- Alla visste att jag ville bli jockey och flera lovade att hjälpa mig, men det var bara Randy som höll sitt löfte. Han sa "åk till Chicago så löser det sig" och det gjorde det. Men det var tufft i början, jag kände ju ingen.
Ja, att som utböling och kvinna försöka slå sig in i en sport där 99 procent av utövarna är män var förstås inte det lättaste.
Frank Kirby, en av Arlingtons ledande tränare och idag Inez främsta arbetsgivare, minns hur han fick kontakt med den unga svenskan för första gången.
- Det finns de som säger att jag upptäckte henne, men det var hon som hittade mig. Jag kommer ihåg när hon var helt ny här, hon kom på sin cykel och frågade om hon fick träningsrida hästar på morgonen. Det märktes att hon var målmedveten och försökte slå sig upp. Jag gillade den inställningen.
Kirby tillhörde de tränare som lät Inez jobba sina hästar. Alla hade inte samma inställning.
- Det var mycket gå runt i stallar och en och annan tränare vände ryggen till en direkt när man kom in och frågade om man fick rida. Men jag fick en bra agent, hon hjälpte mig så till slut fick jag även riktiga ritter.

Sov inte på tre dagar
Riktiga ritter. Känslan av att tävla. Där ligger nyckeln till att Inez Karlsson så hämningslöst gått in för ett liv som jockey.
- Efter att jag ridit mitt första löp, då förstod jag att det var det enda jag ville göra i hela mitt liv, att jag inte ville göra någonting annat. Den adrenalinkicken jag fick var så stark att jag inte kunde sova på tre dagar. Jag kunde förresten inte sova bra på månader, det är först nu ett par år senare som jag kan sova en hel natt, berättar hon entusiastiskt.
- Jag var så uppumpad på adrenalin efter de första loppen jag red. När jag kom hem var jag tvungen att gå ut och springa en timme för att lugna ner mig lite. Det var en sådan fantastisk känsla, med hästar runt omkring en, det är fart, man har sin häst i handen och... Jag vet inte, det är svårt att beskriva, säger Inez och lyckas väl ändå förmedla lite av upplevelsen att rusa fram i 60 kilometer i timmen mitt i en flock av fullblodshästar och samtidigt göra allt för att vara först över mållinjen.
För att vara först i mål, att vara en vinnare, är det enda som räknas i USA. Jämfört med Sverige är verkligheten betydligt råare för såväl hästar som jockeys.

Många olyckor
Den annorlunda synen på medicinering eller doping gör att hästar tävlar på smärtlindrande preparat vilket leder till fler skador i loppen. För några år sedan var läget så allvarligt på Arlington att man efter en sommar då flera hästar dödsstörtat bestämde sig för att lägga om hela banan. Jordbanan eller "dirttracken" byttes ut mot en "polytrack". Ett syntetiskt material som släpper igenom vatten och ska vara skonsammare mot hästarna. Så kanske är fallet, men olyckor inträffar fortfarande och när det händer är den stenhårda polytracken brutal.
Det fick Inez erfara då hon 25 maj, efter nästan 2 000 ritter, drabbades av sin första allvarliga olycka. Hästen hon red bröt båda benen vid ingången till upploppet, Inez åkte i marken med våldsam kraft och var på vippen att bli överriden av en konkurrent.
- Det var som att ramla på asfalt. De flesta jockeys här är emot polytracken, men när man lagt om banan för 16 miljoner dollar är det svårt att få någon att lyssna. Jag hade tur som föll på axeln och kunde rulla runt på ryggen, säger Inez som slog axeln ur led och fördes till sjukhus med ambulans.
Trots att hon de första dagarna inte kunde röra på armen var hon tillbaka i sadeln två veckor senare. Samma tur hade inte Arlingtons flerfaldige championjockey Rene Douglas som var inblandad i ett fall bara tre dagar tidigare. Han fick sin häst över sig och bröt ryggen. Idag sitter han i rullstol med en prognos som säger att han aldrig kommer att kunna gå igen.

Slår varandra i loppen
Men det är inte bara den större olycksrisken som skiljer livet som jockey på andra sidan Atlanten från det i Sverige. Spöet brukas betydligt flitigare - och inte bara på hästarna visar det sig...
- Man får mycket stryk i loppen, jag har haft blåmärken överallt på kroppen, piskmärken. Det var värst i början när jag var ny, nu är det lite lugnare även om man fortfarande kan få sig några rapp ibland.
Att jockeys slår varandra med spöet under loppen är naturligtvis inte tillåtet, inte ens i USA, men...
- Man har ju lärt sig var kamerorna står och hur vinklarna är, förklarar Inez med ett snett leende samtidigt som hon värmer upp inför kvällens tävlingar på en liten gungande trähäst som finns placerad i damernas omklädningsrum på Arlington Park.
Ett omklädningsrum som tävlingsdag efter tävlingsdag bara har en ensam gäst.
En svenska som för fyra år jobbade på en bensinmack utanför Ullevi och aldrig hade suttit på en galoppör.
Nu lever hon livet som en av USA:s mest framgångsrika jockeys. Ett liv som kan vara hårt och farligt. Eller alldeles, alldeles underbart.